Jag känner bara ren och skär avsmak när jag tänker på dem nu. Vad är det för fel på människor nuförtiden? Som så lättvindigt kan kasta iväg någon som betytt så mycket? Utan någon egentlig anledning? Det är något fel med världen. Jag vet inte riktigt hur jag skulle reagera om jag skulle träffa dem nu igen. Jag vet garanterat att om någon av dem skulle komma inklampande genom min dörr nu, och be om förlåtelse. Då skulle de definitivt få en stor jävla örfil, och en hälsning om att jag aldrig ville se dem igen, inte efter att ha betett sig så. Jag har en jobbig känsla långt nere i maggropen, ni vet den där man får när man känner sig lurad, förrådd, värdelös. Såfort det är ngt som får mig att tänka på dem så får jag den känslan. Det är jobbigt... Jag blir gråtfärdig av så små saker... Som att gå in på en helgonsida och se att de gett alla "vänner" kommentarer, utom en själv. Men de blir bara närmre och närmre varandra, tvillingsystrar, änglar. ÅH vad gulligt. Besvikelse, vi som skulle vara nära varandra för alltid, alltid hålla ihop. Tydligen inte, det var bara ni som skulle hålla ihop. Ha det så kul. (fast ni kommer ju ändå aldrig läsa det här, så det spelar ingen roll)

Och nej förresten, jag känner inte avsmak, jag försöker baar inbilla mig det, så det känns bättre. Men jag saknar er, tyvärr...