Skriva
Smakprov
Det hade alltid varit något fel på mig. Eller, det var i alla fall vad mina föräldrar sade. Det var väl lika bra att jag lyssnade på dem, jag passade ju uppenbarligen inte in bland folk. Jag tog ett bloss på cigaretten, normalt sett rökte jag inte, inte vanliga cigaretter i alla fall. Det luktade så hemskt om en då. Men nu kändes som ett bra tillfälle att röka. Jag fixerade min blick på Jonathans rygg. Den var påväg bortåt, jag skulle aldrig se den igen. Imorgon flyttade vi. Igen. Till London den här gången. Förhoppningsvis var det bättre än den här hålan i alla fall. Vi flyttade mycket, mina föräldrar och jag. Eller egentligen var det mest jag som flyttade, mina föräldrar var bortresta hela tiden ändå.
Vissa ställen var värre att bo på än andra, det här var ett av dem. I större städer kunde man gömma sig, bli en i mängden. Man behövde inte anstränga sig för att ”passa in”, man behövde inte gömma sin sanna person på samma sätt. Men här var det ett måste. I en liten stad på bara några tusen invånare blev man snabbt igenkänd om man gjorde något som inte stämde in på normen. Mina föräldrar hade hatat mig om jag blivit det. Det var svårt, men jag hade lyckats. Jag var precis som alla andra. I alla fall på ytan.
Jag tog ett till bloss på cigaretten. Jag var nöjd med mig själv, jag hade genomlidit sex månader i den här hålan utan att bli avslöjad. Sex månader i ett normalt förhållande, med normalt festande och utan droger. Okej, inte riktigt. Speciellt inte delen med drogerna. Men utifrån sett hade jag inte tagit droger i alla fall, och det var det som räknades. Jag hade åkt till närmsta riktiga stad en gång i månaden för att bunkra på förrådet med marijuana och balla ur på äkta storstadssätt.
Jonathan var enda anledningen till att jag överlevt här. Inte för att han var intressant som person, utan för att han var dum nog att bli kär i mig. Utan att inse vem jag egentligen var. Det passade mig. På det sättet hade jag någon att ligga med utan att riskera att bli påkommen. Dessutom var han rätt snygg. Lång, smal, typiskt modellutseende med utmärkande käklinjer, en perfekt näsa och varma, bruna ögon. Det var nästan så att jag fick dåligt samvete av att utnyttja honom sådär. Men bara nästan. Dessutom visste han inte om att han blivit utnyttjad.
Det var lätt att dumpa honom. London var fem timmars tågresa härifrån, det skulle bli för dyrt för honom att komma och hälsa på. Det visste han själv. Men jag kunde inte låta bli att tänka att jag gärna fortsatt att vara ihop med honom. Han var en jävel i sängen. Och det var alltid trevligare att ha sex med någon som visste vad man tyckte om. Men det var inte värt det. Jag skulle ligga runt ändå i London, jag kunde inte vänta på honom precis, det var inte min stil. Och risken fanns att han stötte på någon som kände till mig och fick reda på det. Det skulle bara innebära onödiga problem som jag helst slapp. Så det var bättre på det här sättet.
Tankspritt fimpade jag cigaretten, det var dags att dra hem. Mina föräldrar var för en gångs skull hemma, för att förbereda flytten. Jag fick passa mig när de var hemma. De visste att jag inte var någon ängel, men trots det blev de lika sura om jag kom hem försent eller inte skötte mig när de var närvarande. Jag orkade inte bråka med dem, det var bättre att sköta sig nu, annars skulle de balla ur och lämna mig utan pengar nästa månad. Och det slapp jag helst.
Vägen hem var lång, säkert en halvtimmas promenad om jag gick snabbt. Men det gjorde inte så mycket. Våren hade äntligen kommit, all snö var borta och de första blommorna hade börjat kika fram. Jag älskade våren, det innebar att man kunde slänga av sig alla vidriga lager med kläder man hade på vintern, man kunde äntligen gå utomhus i tunna skor och utan jacka. Det passade mig bättre. Jag älskade att kunna ta på mig långa, fladdriga klänningar i siden. Sådana där som gick ända ner till fötterna och pojkarna älskade. De var perfekta. De täckte hela kroppen, men när man gick följde tyget kroppens former precis. På det sättet visade man allt utan att se smaklös ut. Dessutom var de bland det skönaste som fanns.
Det skulle vara supertrevligt om folk sade vad de tyckte om den. Det är så svårt att få bra konstruktiv kritik, oftast blir det mest "Åh vad bra!", men det hjälper ju inte så mycket, även om man blir glad.
