Jag trodde jag skulle skjuta mig efter en dag i skolan. Men, nah. En fackteckningslektion senare så blev allt väldans trefvligt~ Jag och Amanda typ... ASDFGHJVIPRATARMASSOROMRIMFROSTAAAAAH! Och typ. Lekte jättestereotypiska. För alla vet väl att designstudenter fikar på Espressohouse? (sedan att vi drack varm choklad och inte latte är en annan femma)

Men... Viktigast av allt!

Anyway... RAMEN! Seriöst. Har inte ätit det sedan London. Och vi fick typ. Damp och var tvungna att ha. Tasty som fan. (don't kill me nao E och Jill..)

Ja. Jag är på bra humör. Egg er snel hest. Frank Turner äger. Jak er klad.

Usch och fy och blä. Efter fem veckor lov och praktik kommer jag dö. Inga fler långa frukostar bestående av... Ris och en dålig bok. (nej, ingen kan komma och påstå att Eclipse är bra. Och breaking dawn är till och med värre. Fy fan.)
Nej, nu återgår man till de vanliga, tråkiga dagarna. Skjut mig? Och inga att leka med heller. YES! (Amanda, you better be in school...)

(Bilden tillhör Naiara)

 

Har äntligen någon som är intresserad av att köpa Amelie... Jag hoppas verkligen att hon bestämmer sig för att köpa henne, och hinner betala innan måndag. I sådana fall hinner jag beställa hem nästa docka, Korinth. Limhwa har orderperiod just nu, men den tar slut den sista, och efter det vet jag inte när jag kan beställa nästa gång.

På bilden är det en Limhwa half elf, men jag tror nog att det blir en Elly. Hon är helt ny, så det finns inga ägarbilder än, vilket suger. Men hon ser underbar ut. Ganska lik half elf egentligen, men hennes ögon ser mer... Badass ut? Passar Korinth~ Åh, jag vill ha!

 

Min garderob behöver en seriös vinter-update. Den stereotypiska fashinista-stilen var underhållande ett tag. Men nu börjar jag tröttna, ge mig kläder? Vi kan ju börja med det där med min jacka som Camilla snott av mig. Hur lång tid kan det ta att sätta betyg på en jacka liksom? Ugh. Och så vill jag ha ett par klackar som funkar under vintern. Vivienne/melissa-skorna är helt underbara. Men ärligt talat. Hur kalla som helst. Dessutom måste de klackas om. Precis som typ _alla_ mina skor. GHAAA!

Nej. Nu ska jag ta en promenad in till stan. Ska på teater ikväll, och två timmar ska det tydligen ta att gå till elverket. Men, jag är tjock så det lär ta längre tid. Right? Varm choklad får det nog bli på vägen dessutom... Och eventuellt världens finaste vantar jag lyckades motstå att köpa igår. Men ja, jag vet inte om det går längre. Jag är grinig idag, coh då är tröstshopping trevligt. Höhö...

 

Häromdagen köpte jag något som måste vara en av världens finaste böcker. Jag har inte hunnit läsa den än, det kommer när jag betat av högen jag har framför mig. Men titta på den!! Den är typ världens finaste? Och superliten. Inte mer än... Kanske femton centimeter hög? Söt är den i alla fall. Punkt. Och för de som inte kan se texten är det "Pride and Prejudice" av Jane Austen.

Såg just en dokumentär om/med Bob Dylan och kom fram till följande:

1. Jag borde verkligen börja lyssna på hans musik. Väldigt trevlig är den.
2. Han var _sjukt_ snygg.
3. Han måste vara den skummaste, flummigaste, konstigaste, mest störda musikern. Någonsin. Jag gillar.

Och jag borde verkligen sova. Men egentligen vill jag helst smita ut i vardagsrummet och råna pappa på alla hans Dylanskivor.

Min katt är nog sötast i hela världen. Eller, jag tycker i alla fall det. Och jag bestämmer.

Ska beställa tyg till UF-företaget idag. Jag bävar... Det kommer bli dyrt. Inte uppskattat. Det är bara att hoppas att folk känner för att köpa det sedan... KÖP!

Okej då. Förlåt för min helt onödiga uppdatering men...

Riktig kladdkaka ser ut som bajs.

Jag tänkte bara upplysa er om att det här med att designa loggor inte riktigt är min starka sida. Minst sagt.
Det här är anyway loggan till min kollektion på mitt och Amandas företag. Uhmm. Ja. Den duger i alla fall!
Längtar tills jag har beställt allt tyg och kan börja sy upp grejerna. Woopwoop!

Jag saknar London. Very badly. Jag vill dit. Nu? Jag vill sitta på Saki med E och Jill varje kväll, skratta åt vår galna kines, ligga och läsa i Hyde Park, ha hotellfester och dreggla Vivienne som en jävla idiot. Och gå, massor! Överallt!
Det lutar ju åt att jag lyckas tvinga iväg familjen till London i början av året men det är inte samma sak. Faktiskt. Och så klassresan som förhoppningsvis blir av... Och sedan. Nästa höst ska jag flytta dit. Kosta vad det kosta vill. Även om jag kommer deppa sönder av att vara utan Christoffer. (hjälp mig att förklara för honom att det är en superbra idé att ta ett sabbatsår i London innan han pluggar vidare!)

London äger, jag vill dit. Och Ramen. Omnomnom... SERIÖST JAG VILL TILL SAKI NU!!!

Frank Turner har en hög med låtar som får mig att tänka Anthony. Väldigt mycket. Speciellt den först här.

(och folk som har spotify får gärna söka upp skiten där istället. Det är svårt att hitta bra videos på youtube...)


Substitute



st. Christopher is coming home



Usch, ni anar inte hur svårt det är att hitta låtar man tänkt på tidigare men inte minns namnet på? Det finns en stor hög med andra låtar, men jag hittar dem inte nu. Suck.

Så, vi kan slänga in en annan jävligt bra låt istället.


Thatcher fucked the kids



(ja, jag kör vidare med Frank Turner-reklam, sällskap den femte, någon?)

Frank Turner den 5:e december på göta källare.
Spännande. Synd bara att det blir till att gå ensam. Pah!

Jag älskar att skriva. Det känns lite konstigt, jag har egentligen aldrig varit en sådan person som skriver. I alla fall inte på fritiden. Men, sedan i somras började jag skriva på Anths bakgrundshistoria. Jag har aldirg riktigt fattat hur kul det är. Det är sjukligt tråkigt att skriva saker i skolan, så jag har aldrig försökt. Men helvete vad kul det är. Tyvärr har jag fastnat lite på Anthonys historia. Jag vet inte riktigt, kan vara för att jag skriver den i tredje person, det blir svårare att skriva den på ett bra sätt då. Men, idag började jag skriva så smått på Marys historia istället. Denna gången i Jag-form.

Smakprov

---

Det hade alltid varit något fel på mig. Eller, det var i alla fall vad mina föräldrar sade. Det var väl lika bra att jag lyssnade på dem, jag passade ju uppenbarligen inte in bland folk. Jag tog ett bloss på cigaretten, normalt sett rökte jag inte, inte vanliga cigaretter i alla fall. Det luktade så hemskt om en då. Men nu kändes som ett bra tillfälle att röka. Jag fixerade min blick på Jonathans rygg. Den var påväg bortåt, jag skulle aldrig se den igen. Imorgon flyttade vi. Igen. Till London den här gången. Förhoppningsvis var det bättre än den här hålan i alla fall. Vi flyttade mycket, mina föräldrar och jag. Eller egentligen var det mest jag som flyttade, mina föräldrar var bortresta hela tiden ändå.

Vissa ställen var värre att bo på än andra, det här var ett av dem. I större städer kunde man gömma sig, bli en i mängden. Man behövde inte anstränga sig för att ”passa in”, man behövde inte gömma sin sanna person på samma sätt. Men här var det ett måste. I en liten stad på bara några tusen invånare blev man snabbt igenkänd om man gjorde något som inte stämde in på normen. Mina föräldrar hade hatat mig om jag blivit det. Det var svårt, men jag hade lyckats. Jag var precis som alla andra. I alla fall på ytan.

Jag tog ett till bloss på cigaretten. Jag var nöjd med mig själv, jag hade genomlidit sex månader i den här hålan utan att bli avslöjad. Sex månader i ett normalt förhållande, med normalt festande och utan droger. Okej, inte riktigt. Speciellt inte delen med drogerna. Men utifrån sett hade jag inte tagit droger i alla fall, och det var det som räknades. Jag hade åkt till närmsta riktiga stad en gång i månaden för att bunkra på förrådet med marijuana och balla ur på äkta storstadssätt.

Jonathan var enda anledningen till att jag överlevt här. Inte för att han var intressant som person, utan för att han var dum nog att bli kär i mig. Utan att inse vem jag egentligen var. Det passade mig. På det sättet hade jag någon att ligga med utan att riskera att bli påkommen. Dessutom var han rätt snygg. Lång, smal, typiskt modellutseende med utmärkande käklinjer, en perfekt näsa och varma, bruna ögon. Det var nästan så att jag fick dåligt samvete av att utnyttja honom sådär. Men bara nästan. Dessutom visste han inte om att han blivit utnyttjad.

Det var lätt att dumpa honom. London var fem timmars tågresa härifrån, det skulle bli för dyrt för honom att komma och hälsa på. Det visste han själv. Men jag kunde inte låta bli att tänka att jag gärna fortsatt att vara ihop med honom. Han var en jävel i sängen. Och det var alltid trevligare att ha sex med någon som visste vad man tyckte om. Men det var inte värt det. Jag skulle ligga runt ändå i London, jag kunde inte vänta på honom precis, det var inte min stil. Och risken fanns att han stötte på någon som kände till mig och fick reda på det. Det skulle bara innebära onödiga problem som jag helst slapp. Så det var bättre på det här sättet.

Tankspritt fimpade jag cigaretten, det var dags att dra hem. Mina föräldrar var för en gångs skull hemma, för att förbereda flytten. Jag fick passa mig när de var hemma. De visste att jag inte var någon ängel, men trots det blev de lika sura om jag kom hem försent eller inte skötte mig när de var närvarande. Jag orkade inte bråka med dem, det var bättre att sköta sig nu, annars skulle de balla ur och lämna mig utan pengar nästa månad. Och det slapp jag helst.

Vägen hem var lång, säkert en halvtimmas promenad om jag gick snabbt. Men det gjorde inte så mycket. Våren hade äntligen kommit, all snö var borta och de första blommorna hade börjat kika fram. Jag älskade våren, det innebar att man kunde slänga av sig alla vidriga lager med kläder man hade på vintern, man kunde äntligen gå utomhus i tunna skor och utan jacka. Det passade mig bättre. Jag älskade att kunna ta på mig långa, fladdriga klänningar i siden. Sådana där som gick ända ner till fötterna och pojkarna älskade. De var perfekta. De täckte hela kroppen, men när man gick följde tyget kroppens former precis. På det sättet visade man allt utan att se smaklös ut. Dessutom var de bland det skönaste som fanns.

 

---

Det skulle vara supertrevligt om folk sade vad de tyckte om den. Det är så svårt att få bra konstruktiv kritik, oftast blir det mest "Åh vad bra!", men det hjälper ju inte så mycket, även om man blir glad.

Sedan Mayo tatuerade Anthony i somras har jag velat tatuera mig. Very badly. Sedan att folk i min klass har sprungit iväg och tatuerat sig lite här och var gör inte saken bättre precis.
Från början var jag inne på att tatuera in "the Gaslight Anthem" på min högra handled, och Happy Berry-loggan på andra. Första vill jag fortfarande tatuera, men Happy Berry har jag gett upp. Det känns inte så Hannah längre. Utan istället vill jag, tack vare Anthony, tatuera in Big bens urtavla, precis som han ha. *pekar uppåt* Men istället i vänstra handleden. Och häromdagen insåg jag hur coolt det skulle vara om den fick rosta sönder också, med kugghjul som ramlade ut och upp mot armen. Jag vill. Okej?
Så, då återstår bara... Två problem. Självklart, pengar. Och det faktum att jag är vettskrämd för att det ska göra ont. Jag är en mes, jag vet! Sedan vill jag vänta med Gaslight-tatueringen. Just in case. För, det skulle ju bli lite jobbigt om jag slutade tycka om dem helt plötsligt, eller hur? Sedan att jag konstant lyssnat på dem de senaste månaderna, utan att tröttna det minsta är väl en bedrift i sig. Men vi får se!

Nu borde jag nog egentligen ta och ge mig av till skolan. Oj, verkligen! I alla fall om jag ska hinna sy något! Hejsan hoppsan nu blev det bråttom, hej då!