Vissa saker får en ju bara riktigt glad. Som den här låten. Åh vad jag längtar tills videon släpps. <3

Är lite på "Det är synd om mig jag är ju så ensam"-humör just nu. Jag har ju haft ett par underbara veckor. De coolaste delarna har jag ju inte skrivit här. Men ja, jag är kompis med Criso. As in "I see you more as a friend now" när vi diskuterade fans. Det känns trevligt! Äntligen lite kompisar i det här landet! Men nu åker de iväg på turné med Gaslight Anthem i en månad. Så det var ju lite tråkigt! (Jag är inte alls avundsjuk)

Skulle kunna skriva om allt häftigt som har hänt. Men det skulle ta så lång tid. Så jag gör inte det. Det har varit grymt i alla fall. Obeskrivligt.

Men nu är det roliga över, och då får man lyssna på Frank Turner, för hans låtar får en att skärpa till sig lite!

Ibland är folk lite galna. Pratade med Criso (bassisten) på FB igår, och han snackade om att de spelat in några fler demos. Självklart blev jag nyfiken som fan, och han berättade att de jobbade på att spela in ett het album och inte en EP.
MEN, det är inga som vill signa dem. Vilket lär vara galet vanligt bland små band. Men band som släpper en osignad EP som får 4/5 av Kerrang! och 8/10 av Rocksound? Kom igen! De är grymma, ge dem ett kontrakt. They're up and coming, passa på när ni fortfarande har chansen. ;)

Jaja, det stör mig i alla fall.

Och för er som kanske eventuellt reagerade på FB-delen så lade han till mig där häromdagen efter lite Twitter-snackande. Han är snel. Haha, och väldigt orolig över hela grejen med att jag åker till Birmingham helt själv för att se dem! Jaja, det blir nog bra!

It's a beauty! Anlände strax efter två idag. "Trains" och "It all relates" är favoriterna än så länge. Ser fram emot Birmingham nu! Jobbar på att övertala Criso om att spela "Museums", en av deras äldre låtar. Underbar är den!

Jaja, nu är det repeat ett tag framöver som gäller. Precis som det ska vara.

Överväger att tälta vid brevlådan. Sharks EP har börjat anlända hos folk som har förbeställt. Och ja, det har gjort såklart. I'm stoked. (Jag älskar dessa superanvändbara brittiska uttryck)
Hoppar upp och ner i skrivbordsstolen för att jag är så... Stoked.
Diksuterar även låtlistan inför spelningen med Criso, basisten. Känner mig lite lagom glad just nu.

Har jag nämnt att jag älskar små band?

Japp. Nu var det bokat! Tåg och hostel i Birmingham den 19-20:e. Jag är galen!
Men, jag nämnde inte varför, eller hur? Det är nämligen så att Sharks har sin release show i Birminham då. Och jag tänkte dissa det... För det är ju faktiskt Birmingham? Att åka dit kändes lite overkill.
Tyvärr så skrev deras bassist til mig på Twitter och undrade hur/om jag skulle komma dit. Och när jag sade att jag inte skulle komma så sade jäveln att jag definitivt skulle missa något. Och jag kunde inte göra annat än att hålla med. För jag VET hur mycket jag skulla ångra mig om jag inte åkte. Så nu åker jag. Hopplös som jag är! Så nu får pojkvaskrarna se till att det blir grymt! Men det tror jag, för det brukar det bli när man snackar om dem!

Ni vet att man bara avskyr vissa saker? Som förband. Man står där och vntar på att ett grymt band så spela. Och så kommer det ut ett asdåligt band som man ska stå ut med också. Och alla bara står och väntar på att det är över.
Jag kan meddela er att så är inte Gaslight Anthems förband. Mycket av musiken jag lyssnar mest på på har jag upptäckt tack vare att de varit förband åt Gaslight Anthem. Typ som Frank Turner, Sharks och Fake Problems. Fake problems har varit förband nu när de har varit på turné i USA, så det är ett nytt tillförskott. Men ja, Frank Turner och Sharks lär ni ju ha hört talas om tidigare!

Fake problems släppte i alla fall en ny platta för några veckor sedan (Någon vecka sedan i England... Hmph...) Och ja, den är toppen!




Just den här låten är lite poppigare än deras andra låtar, men drattans vad jag gillar den! Den är charmig! Kolla in den, nu!




Jag kan även tillägga att jag tänker säga upp mig på mitt jobb idag. Ni anar inte hur skönt det känns. Och sedan ska jag köpa tågbiljett till Birmingham. Mer om det senare!

Såhär ser det ut hos mig idag. Den 11:e Oktober. Jag har gått runt på stan med solglasögon och en ärmlös klänning. Hur är det hemma i Sverige? ;)
Nejmen fan, det här är underbart! Det enda som skulle kunna göra livet lite bättre vore en SHARKS-spelning. Förslagsvis deras release show i Birmingham. Synd bara att jag inte är dum i huvudet nog att ta tåget dit utan att ha någonstans att sova...



Och en bild på Anthony i hans nya face up får ni också! Jag hann bara ta fyra bilder innan batteriet dog, och den här blev minst misslyckad!




(För övrigt känns det ganska trevligt när man får meddelanden via Twitter från Sharks bassist där han undrar hur jag tänkte komma till deras release show... Jag vill!)

Vet ni vad? Jag tror att det är dags att jag börjar skriva mer här. Med tanke på hur mycket jag ventilerar mig på bilddagboken så kan jag lika gärna börja göra det här istället där fler har chans att se, eller hur?



I alla fall idag är jag ledig. Trött och ledig och väldigt nöjd! Ska slänga i mig lunch nu innan jag rusar iväg in till stan för att hämta Anth's huvud som har varit iväg för face up! Kanske blir lite bilder ikväll? Vi får se!

Livet i London är ganska bra för övrigt. Tror jag! Jobbet avskyr jag, men jag säger nog upp mig vilken dag som helst. Hellre arbetslös än anorektisk som man blir när man inte hinner äta...

Och ja, det blir väldigt mycket musik när man bor här. Ni anar inte hur underbar musikscenen är! Jag blir alldeles lycklig. Sedan jag kom hit för lite mer än 1,5 månad sedan har jag varit på tre spelningar. I Sverige var jag typ på konsert en gång om året eller något, för det finns inget bra där! Här däremot är det underbart!



Och, då måste jag ju ändå göra ett miljonte försök för folk att inse hur underbart det här bandet är! De ger sig av på turné med Gaslight Anthem nu, så jag kommer sakna deras spelningar. Men de förtjänar lite uppmärksamhet! Eller massor! <3 Ni vet den där känslan man får ibland när man lyssnar på bra musik? Precis sådan känner jag mig när jag lyssnar på dem! Man blir alldeles varm inombords, som om man är kär! Och lite kär i musiken är man nog ändå.

Jaja, livet är fint. Trots att jag saknar alla underbara människor i Sverige. Och att det är jobbigt att inte riktigt känna folk här. Men jag har ju musik i alla fall! Och tro mig, det hjälper ganska mycket om man heter Hannah.

Three weeks to go! <3 Sedan kommer Hachi!
Och tre veckor och en dag tills Linn kommer.
Och tre veckor och två dagar tills Rebecca kommer.

Humdidum. Har ni tänkt på hur tråkigt livet blir när ma har haft en kick ass dag. Och sedan är den över? I mean, where's the fun in sitting by my computer när jag igår ägnade dagen åt att skratta, dansa och sjunga? Precis.

Jag känner mig lite som Misato i Nana btw. För ja... Jag går på framförallt Sharks spelningar, och grabbarna känner igen mig, för jag är alltid där... Illa? Mhm. Men, citat:
"Hey Hannah, thanks for coming out to the shows, really means alot. See you on the 21st. C"
Jag tar det som ett gott tecken i alla fall. Och det är jävligt kul att gå på spelningarna. Och ärligt talat är det ganska kul att de känner igen mig. Även om jag börjar känna mig lite som ett stalkermongo. Men, whatever. Fast James is creeping me out. Resten av grabbarna gjorde liksom tummen upp, nickade mot mig, gick fram och sade att det var kul att e mig på en spelning igen osv. Men han bara stirrar. VAD GÖR JAG FÖR FEL LIKSOM?!? D: Jaja, whatever.
Lol! Jag fick just ett mail från twitter. Och Criso, bassisten, har precis börjat följa mig på twitter. Jesus christ, this is getting weird. Criso och Love end Disaster följer mig. Good job.
Just det, om folk har twitter så heter jag anarkistbavern där, of course. Skriver en hel del där. Mest musikrant såklart. Det blir lätt så.

Och ja, jag måste ventilera mig lite grann här som ni kanske märker!Jag har märkt att när jag väl pratar nuförtiden pratar jag verkligen MYCKET. För alltså, jag är blyg. Blyg innan jag väl lär känna folk och känner mig bekväm i situationer. Så typ, igår. Jag sade knappt ett knyst, men hade kul ändå och dansade och hade kul. Sedan helt plötsligt hamnade jag bredvid Tom, och började dansa med honom. Sedan började han snacka med mig efteråt och liksom, sedan bara pratade och pratade jag. Det är liksom, som om allt mitt prat måste ut på en gång. Eftersom jag inte riktigt har någon chans annars?
Sedan känner jag mig helt retarderad när jag kommer på mig själv med att prata sådär övermycket. Men vad fan, what to do?

Och min dag blev ganska mycket bättre. Tom svarade på mitt sms, och Criso följer mig på twitter. Life's good. ;)Saknar folk i Sverige. <3


Bajs på bdb som bajsar på sig.

Det finns vissa saker som man hittar på de mest otänkbara ställen och bara måste ha. Som den här klockan till exempel. Den hittade jag i en lite antikbutik i en gammal kvarn en bit ifrån vårat landställe. Vi var där och fikade, och vad hittar jag? Världens finaste klocka. Min, tack och hej!
Väckarklockan är lite opålitlig och ringer lite när den känner för det, men annars tickar den på som den ska. Och ringer gör den bara om man faktiskt sätter på väckarklockan, så det är inget större problem!
Någon annan av de få människorna som läser min blogg som hittat en sådan där fin sak man bara MÅSTE ha när man inte förväntat sig det?

I helgen var jag iväg i Örebro tillsammans med Linn, Hachi och Jill. Det var nämligen dags för Närcon (manga/spel/anime-konvent) Jag kan inte precis påstå att jag är så överförtjust i sådana tillställningar, men det är värt det för cosplayen.
Jag och Linn cosplayade från xxxHolic första dagen, och Hachi från Tsubasa.
Och vet ni vad? Kimono är galet jobbigt. Visst, det är underbart fint. Men nej, fy fan. För det första var vi tvugna att gå upp 6.30 för att göra oss i ordning, sedan kan man knappt röra sig, och att luta sig bak på den 2,5 långa bussturen kunde man glömma, rosetten på obin (tygbiten runt midjan) hindrade en från det.
Men ärligt talat... Det är så fint så det gör nästan ingenting!


Linn var Yuuko, självklart med en sakeflaska (fylld med vatten) i högsta hugg!


Jag var Himawari, och rosa som få.


Hachi i sin tur var Syaoran och såg fierce ut som få.


Bilder från lördagen kommer i dagarna, men så länge får ni nöja er med dessa!


Och åh vad jag längtar efter att cosplaya ordentligt på meuwcon om tre veckor. Ni anar inte hur sjukt fin jag kommer vara!

Ibland är man lite trött på Sverige. Typ nu. När första flyttlasset är påväg till London men själv måste man stanna hemma och jobba. Men, det känns ju lite bättre när man vet att man snart kommer vara där, eller hur? Speciellt om man passar på att lyssna lite på SHARKS. Som är typ världens sötaste band.



Jag vet att det kommer bli jobbigt att flytta, och jag kommer sakna alla väldigt mycket. Men fan, jag ser fram emot att bli översvämmad med all bra musik! SHARKS får fan se till att boka in en Londonspelning när jag har flyttat. Gaslight Anthem, Against me! och Frank Turner har ju redan gjort det. Vad hade kunnat vara bättre än att få se SHARKS också? Alla mina favoritband/artister på fyra månader.

Har jag nämnt att jag älskar London?

Titta, bilderna kanske inte finns, men autograferna har jag kvar i alla fall. På det enda pappret jag hade tillgängligt, dvs min blöta biljett... Och penna fick man snylta på från andra människor.
Från vänster till höger: Alex Levine, Benny Horowitz, Alex Rosamilia
Har jag för mig i alla fall. För ärligt talat, hur lätt är det egentligen att se skillnaden mellan Alex:arnas?

Jaja, fint är det.

Jag hade ju utlovat mer informaton om saker, eller hur? Bland annat Gaslight Anthem-spelningen. Jag ska försöka fatta mig kort, men man vet ju aldrig hur det går när jag snackar gaslight anthem, eller hur? För face it, de är ju typ bäste i världen!

I vilket fall så spelade de på Brixton academy i London dagen efter deras spelning på Hard rock calling (som också var trevligt. men inte lika trevligt!) Självklart var jag där med min bror, Hugo och våra kusiner Victor och Axel. Vi traskade till lokalen två timmar innan insläpp för uthämtning av biljetter och köande.
Vi hamnade relativt långt fram i kön, med 15-20 pers framför oss, och det är ju helt okej? Hugo träffade några internetbekanta från Dimestore Saints, alla Gaslight Anthem-nördars mecca!
Vid insläpp tog vi det relativt lugnt ändå, passade på att gå på toa och dylikt innan vi tog oss fram till scenen och hamnade i mitten, andra raden. Bredvid oss befann sig även Alexander från tidigare nämnt forum och vi pratade lite med honom, trevlig typ i alla fall!


Photo credit to Alexander http://www.gaslightanthem.org/ (Och Alex Levine var ju självklat med, men lyckades inte fastna på bild)

Nu till själva konserten, jag kommer inte gå in på den i detalj, mer än att den var helt underbar! Såklart! Det som var tråkigt var det hemska ljudet, så man hörde knappt ett piss när Brian pratade mellan låtarna. Det var synd, för hans mellansnack brukar vara väldigt trevligt. I vilket fall som helst så var det en underbar spelning, dock med viss brist av äldre låtar.
Tyvärr så var trycket imponerade kraftigt under hela konserten, jag har aldrig varit med om värre! Efter ett tag trycktes jag fram till första raden (tack och lov) vilket gav mig lite plats för att andas i alla fall. Säkerhetsvakterna runt mig var dock underbara och jag hade en hög med snälla människor som tog hand om mig. Vid upprepade tillfällen dök det upp en hand bakifrån och rufsade till mig i håret, ni vet på ett uppmuntrande sätt? Och killen bredvid mig gjorde sitt bästa för att försöka hålla folk lite borta i alla fall. Tyvärr lyckades jag inte tacka någon av dem efetr konserten, men det uppskattades verkligen.
Trots folks snälla gester så... Lyckades jag komma därifrån med ett sprucket revben. Det är ingen stor spricka vad jag vet, vi givk aldirg till doktorn för de kan ändå inte göra något. Jag mår mycket bättre nu i alla fall, trots att jag inte kan bära tungt. Förut kunde jag ju inte ens vrida på överkroppen...

Men vet ni vad? Det var definitivt värt det där spruckna revbenet! And guess what? Vi träffade alla i bandet utom Brian efter spelningen. Hur grymt är inte det? Det är mitt absoluta favoritband, och jag fick träffa dem! (oh yes, fangirl) Det sköna med att de fortfarande är ett relativt litet band är att de blir så uppriktigt glada av sina fans. Vi hade en skön diskussion med Benny om midsommar, midnattssol och norrsken till exempel. ;) (Benny är som en stor nallebjörn förresten, man vill bara krama honom!)
Jag tog självklart bilder med alla killarna. Men guess what? Min telefon har gått sönder. Jag är ganska imponerade över vilken otur man kan ha. Förhoppningsvis nollställer de den inte på servicestället, men det lär de ju göra. (autograferna har jag kvar i alla fall)



Ni får ursäkta den långa utläggningen.

Sammanfattning för lata:
Gaslight Anthem, asbra, snälla nördar, sprucket revben, träffade alla i bandet utom Brian, Benny är en nallebjörn.

Plötsligt händer det! Hannah har tid att uppdatera bloggen. Typ.
Jag har varit i London i 10 dagar, kom hem i... Få se nu. Tisdags natt. Sedan dess har Linn och Hachi varit här och sytt cosplay med mig. Tid över för att blogga? Glöm det.

Idag ska jag i alla fall träffa Christoffer för första gången på seriöst två veckor, helt galet. Överväger att ta en sväng till landet ikväll/imorgon också. Vi får se!

I övrigt har jag en himla massa att berätta om. Men det får vi ta vid ett annat tillfälle. Framförallt är det väl Gaslight Anthem-spelningen på Brixton Academy i London, förbandet Sharks och dockmötet i London. Men det kommer vid ett senare tillfälle som sagt!